Inte sitt smör värt eller tack alla fantastiska människor och om vi seren vilsen turist hemma så lovar vi att hjälpa till.

Vår tågresa började si sådär. Hotellet i KL skulle fixa taxi till oss men lyckades av någon anledning inte. För att det var fredag och regnade typ. Så vi fick jättebråttom och slängde oss ut i regnet för att ta oss till Monorailen. Som tur var lyckades vi få tag på en taxi på vägen och kom i god tid.

Det hade vi inte mycket värt då det var något tekniskt problem med tåget. (Vi såg i tidningen sen att ett lok hade brunnit.) Vi fick hänga på stationen med alla andra som inte heller visste något, och vänta och vänta. Vi fick höra att det skulle gå bussar istället och de i vagn 1-3 gick iväg. Vi andra fick fortsätta vänta. Tillslut fick vi veta att vi skulle åka pendeltåg en bit och helt plötsligt blev det jättebråttom att få ombord oss. Vilket var lite konstigt då vi ändå fick vänta ombord en halvtimme innan tåget startade. Sen åkte vi två timmar med det skruttiga pendeltåget innan vi blev överflyttade till vårt riktiga tåg. 

Barnen klarade det mycket bra. Ett par snälla tjejer bredvid oss på pendeltåget satte igång en film på sin dator bara för Lovis skull. Det blev frukt och kakor till middag för Lovis och Malte. Jag och Daniel åt mie goreng ombord på riktiga tåget men då var barnen för trötta. Otroligt kallt var det också!

Fem timmar försenade kl 03 kom vi till Butterworth där det så klart inte gick att få tag på någon taxi. En snäll man hjälpte oss så att en man som inte pratade så mycket engelska skjutsade oss till hotellet mot taxibetalning. Otroligt trötta kom vi till hotellet som inte hade satt in extrasäng på rummet fast de uppenbarligen visste att vi bokat det. Kl 04 dunsade vi i säng. 

Och det här hotellet var ingen höjdare. Det kändes som att de tyckte vi skulle vara tacksamma som fick betala för att bo där. Noll service och värst av allt... Ni kommer inte tro mig! - inget kaffe utan socker i till frukosten! Fasa!

Och staden, Butterworth, var ingen direkt höjdare heller. Rätt ful. Svår att promenera i. Svårt att hitta någonstans att äta. Men vi var ändå så otroligt trötta att vi mest var på rummet och kollade på film. Madagaskar 2 & 3 har vi sett. Kanonrullar!

Sen vidare till nästa stad vi aldrig hört talas om Thung Song i Thailand. Nu med tåg som var i tid. 

Men av någon anledning vi inte känner till bytte vi lok vid Thailändska gränsen. Bara att det kom inget nytt lok på några timmar... Och Lovis mat som vi beställt på en station kom således inte förrän vid halv tio på kvällen. 

Det är inte värt att åka tåg här. Det är bara för jobbigt. 

Vi fick i alla fall slumra lite på tåget. 

Kl 02 thailänds tid (kl 03för oss) kom vi fram. Så klart inte en taxi i sikte. Då kom han, som en skänk från ovan - Bao! En man som hämtade sina föräldrar vid tåget. Han slängde upp vårt bagage på flaket av bilen, tryckte in oss i det lilla baksätet med mamman och skrattade. Han pratade nästan ingen engelska, ville absolut inte ha betalt och körde oss till hotellet. Vilken ängel!