Inte onormal trots allt

Vi är fortfarande hemma.

Jag börjar bli trött. Jag sover ibland mellan värkarna men har inte fått någon längre sammanhängande sömn på över två dygn nu. Det finns inte mycket att göra, bara att stå ut och tänkta på det fantastiska som väntar där framme! :)

Vi ringde förlossningen i natt någon gång då värkarna kom regelbundet, 4 på tio minuter. Men de var så korta då. Vi tänkte i alla fall att det nog var dags snart och att vi skulle "presentera oss" för förlossningen. Vi fick de vanliga råden att försöka sova mellan värkarna och köra med TENSen och vetevärmare. Inget nytt. Jag fick inte så bra förtroende för barnmorskan. Svårt att säga vad det var men det kändes inte riktigt som att hon förstod mig. Vi skulle invänta att värkarna blev längre och höra av oss igen.

Vid 9 kändes det som att vi inte kom någonstans. Snarare backade. Värkarna var mycket färre då. Antingen för korta, för få eller för svaga. Aldrig nog samtidigt. D ringde förlossningen igen bara för att få råd. Vi har läst ganska mycket litteratur om förlossning etc och det står ofta att latensfasen normalt kan vara kring 20 timmar så det är klart att man börjar tro att något är lite onormalt när man själv gått så länge. Barnmorskan denna gång sa att hon inte fattar varför ingen upplyser förstföderskor om att det kan ta väldigt lång tid. Hon sa att det är väldigt vanligt att latensfasen är 3 dygn! Ibland känner man ingenting den första tiden eller så har man otur, som jag, och känner redan den första värken ordentligt.

Det kändes mycket bättre efter det! Det är inte onormalt, det är vanligt och det är bara att ta. Hon sa också att det i alla fall är ett framsteg att värkarna har blivit längre även om de är färre nu. Hon tipsade om att duscha jättevarmt för att sedan kunna sova vilket jag försökte med. Det ledde dock till tätare värkar ett tag, ironiskt nog. Jag har i alla fall sovit mellan några värkar här före lunch.

Nu ska vi fortsätta fördriva tid... :)