Den här kvällen började med moussaka (min favoriträtt) fast på linser istället för köttfärs. Det blev riktigt gott!
Vi såg sen filmen Vägen. Efter 30 sek började jag gråta. När det var en timme kvar ifrågasatte jag om jag verkligen orkade se klart filmen. Men jag fortsatte gråta och tog mig igenom den. Jag har 50 min senare fortfarande ont i ögonen av alla tårar.
Efter den kände jag att jag behövde något motsatt. Så jag har kollat på ett avsnitt av Det goda livet på svtplay. Åh, det är så härligt! Helt klart tvärt emot Vägen –färgglatt, mysigt, mat!
Nu kan jag förhoppningsvis sova utan mardrömmar och istället drömma på om “vårt” hus i skogen, våra trädgårdsland, fruktträd och höns. Men först måste jag ställa mig och titta på mitt älskade barn och kanske gråta några tårar till av tacksamhet.
Jag är så j*la blödig!
3 kommentarer:
Ja, fy! Jag grät floder av boken och nästan lika mycket av filmen.
Jag har läst boken The Road men inte sett filmen. har dock hört att den ska vra lika dramatisk oc ångestskapande som boken. Bra men svart!
Verkligen ångestskapande! Först identifierade jag mig jättemycket med pappan och på slutet med sonen. Hua!
Ärligt talat sov jag dåligt i natt. Skulle nog inte klara av att läsa boken som man "lever med" under längre tid.
Skicka en kommentar