Jag ska bara snabbt säga att det känns så otroligt konstigt.
Ska jag vara här nu?
Det är inte det att jag inte trivs eller att jag inte gillar mitt jobb. Jag ser fram emot roliga samarbeten och mina elever.
Men det finns ingen horisont. Jag ska jobba och jobba. Tills när vet jag inte. Ska det vara så?
9 kommentarer:
Åååå, vad jag känner igen mig! Jag har ett superkul jobb egentligen, ju. Men idag var det segt att vakna, ta sig hit och börja planera för hösten... Samma kontorsstol, utsikt och datorskärm.
Strax är det kaffepaus, håller tummarna för att lite snickeli-snack med kollegorna hjälper mig upp rätt köl.
Keep it up!
// Maja
jag tror att detta är skälet till varför man mår bra av att ha egna sidoprojekt, projekt där man själv sätter horisonten, typ...
ang. lakanet så kanske ett byte mot en bit av ett annat tvättblekt, blommigt lakan kan vara intressant och ok? du kan väl maila mig!?
kontakt.metamorphosis (at) gmail.com
Mmm det kan kännas så. Absolut. Som att livet är ett evigt ekorrhjul med en väckarklocka som ringer klockan 6, frukost med herrgårdsost och tidningen man aldrig hinner läsa, jobbstress, tråkiga grå kollegor, veckohandling, snyta barn och alltid ha smutstvätt. Men, vad är det andra då? Jag tror vi måste finna balans och kanske njuta mer av herrgårdsosten, alla jobbmöten och smutstvätt :)
Marika: det är inte alls den känslan jag har. det är bara så konstigt att inte se den där horisonten som jag alltid haft förut när jag haft vikariat, sommarjobb eller haft föräldraledighet som väntat. Nu finns det inget där framme. Inget annat som väntar sen. Det är klart att det gör (och vi pratar bara jobbmässigt nu) men inget som jag vet om.
Det kanske var mina egna känslor som kom upp till ytan där, som jag sedan läste in i ditt inlägg. Så kan det blir ibland. :)
Själv längtar jag (som också ser jobbet som ett evigt öppet hav innan pensionen) just nu efter att få sätta fram advetsstjärnorna. Konstigt, skumt, men sant ..
:) så kan det bli ibland.
Jag undrar samma sak!
Men jag tänker att nästa jobb väntar på mig vid horisonten, kanske i ett främmande land till och med... exakt när i tiden jag kommer fram till dem där horisonten är dock väldigt oklart!
Men du kanske inte funderar på att byta jobb...? Eller stad?
Jo, någon gång så klart. Men inte nu. Inte planerat. Inte diskuterat eller så mycket funderat :)
Jag fick precis den känslan också. Man har levt så länge med halvårs- eller årslångaplaner, med kursstart eller vikariat som "hållpunkter", alltid haft en plan för framtiden. Och plötsligt är den där horisonten väldigt långt bort. Man inser att man skulle kunna jobba på samma ställe och bo på samma ställe så länge man vill ...
Konstig känsla.
Skicka en kommentar