Oavsett när ett barn tar sina första stapplande steg, om det är vid 7 månader (som min systerson) eller vid 1,5 år, så är det lite speciellt.
Igår eftermiddag tog lilla L några steg mot mig tills hon ramlade ner i min famn. Vi jublade. Och förundrades. Och kanske till och med sörjde lite. Är hon stor nu? Tänk, hon till och med satt i sandlådan själv och lekte ett tag.
Vid varje ålder har jag tänkt – Nu, är hon perfekt. Kan vi inte stanna här ett tag? Kan vi inte bara få vara och njuta av det som är nu. Det går för fort!
Och om två veckor är det jag som kommer ta emot telefonsamtalen på jobbet – Nu har hon … !
ps. byxorna på bilden har jag sytt. Ni får bättre bilder sen.
1 kommentar:
Oj häftigt! Snart springer hon! (läskigt att det går så fort)
Skicka en kommentar