tisdag 1 juni 2010

Fy fan

Jag gillar att amma. Jag kan tänka mig att delamma ganska länge. Vi har haft lyckan av amning som funkat bra från första början och både jag och Lovis har njutit av det. Daniel har ju också uppskattat att jag ammat eftersom det är bra för lilltjejen.

Men så är det ju det här med att jag börjar jobba om 9 veckor. Och det här att Lovis inte somnar utan mig på kvällen.

Och jag längtar desperat efter att få vara borta en kväll. Kanske till och med en natt.

I dagsläget är jag både mat, napp, snuttefilt och gosedjur.

Under resan sov hon ju flera hela nätter och vi bestämde här hemma att hon inte skulle få snutta (det är ju mer det än att hon äter på nätterna) före kl. 05.  I natt vaknade hon 04. Efters 40 minuters skrikande började jag störtgråta och Daniel fick ta över. Efter 20 min somnade hon av utmattning. 10 min senare vaknade hon. Då fick hon bröstet. Klockan var ju i alla fall över 05! Hon åt och somnade om.

Nu på kvällen åt hon ordentligt med välling. Daniel försökte lägga henne men det verkade inte funka så hon fick amma också. Då visste vi att hon var ordentligt mätt i alla fall. Sen började skrik och gråt-racet. Fy fan vad jävla jobbigt det är! Jag satt här vid datorn och grät, Daniel och Lovis kämpade på i sovrummet. Nu sover hon i alla fall tillslut och vi är totalt färdiga vi med.

Det är inte alls roligt!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Fy så jobbigt :( Jag kan ju bara relatera till en amning som inte fungerade och det var ju också hemskt jobbigt. Ni får kanske stå ut med några såna kvällar/nätter innan hon accepterar. Men jag förstår att det är jobbigt. Ni vill inte ge välling på natten då? För en del barn äter ju på nätterna länge.

..och välkomna hem! Jag har varit dålig på att kommentera men jag har följt er resa med stort intresse!

STYRKEKRAM!

Kajsa Bergman Fällén sa...

Nej det är hemskt! Försök att komma iväg hemifrån en stund när de kämpar på i sovrummet, jag tyckte att det blev bättre för alla som blev mindre stressade. För oss tog det väl ett par nätter sen funkade allt helt smärtfritt, som om jag aldrig ammat!

Kajsa/Spenatmamman

Västmanländskan sa...

Åh, vad jag lider med dig! Håller tumarna för att det snart blir lättare.