På kvällar och helger brukar D ta ansvar för lilla L. Ibland har jag till och med saknat henne fast vi har varit tillsammans hemma alla tre. Det är väldigt bra både för deras anknytning. Och för mig. Jag tror det är därför som jag inte har haft behov av det här med “egentid” som alla säger är så viktigt.
Nu har D varit ordentligt förkyld ett par dagar och har inte orkat något alls. Det gör att jag har fått tagit allt ansvar för lilla L. Visst, han har bytt en del blöjor och lekt med henne men det där att hela tiden vara på “stand by”, att lyssna efter missnöjesljud, underhålla etc har legat på mig. Det är som att jag inte har fått någon helg. Nu har jag behov av egentid! Åter igen, jag förstår inte hur man orkar som ensamstående.
Jag älskar mitt barn över allt annat. När jag får henne att kikna av skratt, när hon ler mot mig och hon ligger och “pratar” högt i en halvtimme, då är det inga problem att vara själv med henne.
Men när hon har somnat och jag njuter av att få sitta själv med en kopp kaffe och en bok, och hon vaknar efter 10 minuter. Då känner jag –Nej, inte nu! Jag orkar inte.
Fast det gör man ju. På något sätt. Men det är skönt att D mår bättre nu.
1 kommentar:
Hur mycket jag än älskar mina barn så kan jag känna att jag bara vill vara själv ibland. Jag är kanske själv lite för sällan, men är bättre nu när min minsta börjat några timmar på dagis. Som om jag äntligen får tänka mina tankar klart utan att bli avbruten.
Skicka en kommentar